Hur går man vidare efter en vårdnadstvist?

En vårdnadstvist är jobbig, psykiskt och fysiskt. Men när vårdnadsfrågan väl är avgjord måste man gå vidare och lämna det svåra bakom sig.

Det är få som går ur en vårdnadstvist utan att känna sorg, oavsett om man vunnit eller förlorat vårdnaden. De flesta vårdnadstvister slutar dessutom med att rätten dömer till fortsatt gemensam vårdnad, varpå vårdnadstvisten egentligen kan sägas inte ha tjänat något till. Kan man undvika en vårdnadstvist är det förstås bra, men ibland är det kanske det enda sättet att komma över en konflikt som känns olöslig.

Sorgset barn med nalle när föräldrarna bråkar

Varför uppstår en vårdnadstvist?

En vårdnadstvist grundar sig på att en av föräldrarna anser att den andra föräldern inte bör delta i vårdnaden om det gemensamma barnet. Skälen till detta kan variera, men det är vanligt att man anser att den andra föräldern till exempel smiter undan ansvar och gör det svårt att diskutera och komma överens kring vårdnaden. Men skälen kan också vara rena hämndkänslor, man känner sig sviken av sin före detta och vill inte ha något mer med honom eller henne att göra, varpå man sker ensam vårdnad.

Om man frågar en advokat eller en domare skulle de nog säga att det påbörjas alltför många vårdnadstvister i Sverige. Man måste ha synnerligen goda skäl för att få ensam vårdnad i Sverige, eftersom utgångspunkten enligt svensk lag alltid är att vårdnaden ska vara gemensam, för barnets bästa.

När konflikten inte tar slut

Visst är det bästa för ett barn att växa upp med båda sina föräldrar och träffa dem regelbundet. De allra flesta barn i Sverige får också en sådan uppväxt, oavsett om föräldrarna separerat eller inte. Även många vårdnadstvister som avgörs till en av föräldrarnas fördel brukar få ett lyckligt slut tids nog, när föräldrarna kommit överens om umgänget. Men tyvärr finns det också vårdnadstvister som aldrig tycks ta slut, trots att domstolen fällt ett avgörande. Vissa föräldrar kan helt enkelt inte släppa konflikten.

En vårdnadstvist kan enligt psykologer liknas vid ett trauma, och för den som är mitt uppe i den innebär den stress och oro dygnet runt, i en period som kan vara längre än ett år. Oron och stressen över att förlora vårdnaden och därmed inflytandet över barnets uppfostran förstärks av den oro man känner för att barnen under själva processen ska påverkas negativt av att föräldrarna är osams. De flesta föräldrar försöker nog att undanhålla för barnen att man är inblandad i en vårdnadstvist, men väldigt få lyckas, och framför allt har man svårt att dölja hur dåligt man mår själv.

Ömsesidig respekt för barnens skull

När en dom väl är fälld så måste föräldrarna försöka rätta sig efter den. Om en förälder tilldelats ensam vårdnad kan det vara lätt för denne att tänka att den andra föräldern är ute ur ens liv, men det är inte så det fungerar. Ett barn har enligt umgängesrätten rätt att träffa den andra föräldern regelbundet, och att inte respektera den rätten kan sluta med att man själv blir av med vårdnaden.

Det gäller alltså att efter en vårdnadstvist, oavsett hur den avlöpt, försöka hitta vägar som gör att ens barn får den bästa möjliga uppväxten sett till de nya förhållandena. Man måste kanske inte försonas, en i alla fall finna en överenskommelse med den andra föräldern om hur umgänget ska se ut. Hyser man agg mot den andra föräldern måste man för sitt barns skull försöka göra sig kvitt de känslorna, till och med genom terapi om så behövs. Annars blir livet efter en vårdnadstvist svårt både för en själv och för barnet.

Läs mer på https://www.vårdnadstvist.nu/